Svanar, gäss och änder

Gemensamt för alla svanar, gäss och änder är att de i stor utsträckning är vattenberoende och har lång hals, förhållandevis smala och i allmänhet spetsiga vingar samt att tårna är förenade av simhud sk simfötter. Svanarna och gässen bildar en gemensam underfamilj, Anserinae, och änderna, inklusive skrakarna och kopparänderna en annan underfamilj, Anatinae

Svanarna är mycket stora och långhalsade med hos de vuxna fåglarna snövit dräkt. Könen är lika; ungfåglarna är gråbruna men blir succesivt vita. På land rör de sig otympligt med vaggande gång men på vattnet så mycket elegantare.. Lätena är väsande och klangfullt trumpetande. Knölsvanen har därtill ett brusande vingljud. Svanarna häckar vanligen i sötvatten. men håller vintertid också till i långsamt rinnande vatten.

Gässen är jämförelsevis stora och har längre hals än flertalet änder. De är utpräglade flockfåglar och flyttar ofta i V-formation med tämligen långsamma vingslag. Könen är lika, men hannen, gåskarlen, är vanligen något större än honan. De har olika kacklande läten. Man skiljer mella de "grå gässen" , som i allmänhet är gråbruna med något mörkare över- än undersida och har vita undre stjärttäckare, och de mer kontrastrikt tecknade "brokgässen". Dessa har, bortsett från rödhalsade gåsen, svart huvud och hals med vita teckningar. Gässen hämtar huvudsakligen sin föda på land.. De häckar på marken eller bland klippor. Under flyttningen och vintertid betar de gärna på strandängar och öppna fält.

Gravanden och rostanden är i viss mån gåslika änder. Könen är i huvudsak lika. Lätena är ett nasalt kacklande, pipande eller skrattande. De är kust- och i viss utsträckning insjöfåglar med bona i jordhålor eller husgrunder.

Simänderna är medelstora, smäckra och smalhalsade änder som ror sig tämligen ledigt på land och på vattnet söker sin föda antingen under livligt plaskande eller genom att tippa över med stjärten rakt upp. De lyfter genom att kasta sig upp ur vattnet och stiger brant. Flykten är snabb och rak. Uppträder oftast flockvis. Könen är olikfärgade, men i s k eklipsdräkt, som hanen anlägger som en skyddsdräkt i samband med ruggningen, liknar han ganska mycket honan. F ö är vingspeglarna, som är lika hos hanen och honan, viktiga kännetecken. Lätena växlar från art till art, men är delvis arttypiskt snattrande. Simänderna håller företrädesvis till i sötvatten, men söker sig under flyttningen och vintertid också till kusterna. De betar då också gärna på fält och ängar. De häckar vanligen på marken, gräsanden också i träd.

Dykänderna har tjockare hals och verkar mestadels klumpigare än simänderna, i synnerhet på land, där de rör sig ovigt och typiskt vaggande. De har en karaktäristiskt hudflik på baktån. De lämmnar ogärna vattnet utom för att vila på en iskant eller på stränderna samt för att häcka. När de lyfter så springer de först ett stycke på vattnet mot vinden. Könen är olika. En art, alfågeln, har också helt olika sommar och vinterdräkt.. I många fall bär f ö hannarna sommartid en om honornas dräkt påminnande eklipsdräkt. Lätena växlar från art till art, men åtminstone vissa arter har starkt skorrande läten och hos några, särskilt kniphannen, förekommer ett visslande vingljud.. Flertalet dykänder häckar i sötvatten men tillbringar f ö en stor del av året längs kusterna eller till havs. De hämtar sin föda på bottnen genom att dyka.

Skrakarna är jämförelsevis långsträckta och har smal, sågtandad näbb med en karaktäristisk liten krok i spetsen. De har vidare nacktofs eller baktill något förlängda hjässfjädrar. Hannarna är vitbrokiga i praktdräkt, honorna ovan gråaktiga och har delvis rödbrunt huvud. Lätena är fint visslande (salskrakshannen) eller skorrande. Skrakarna är goda flygare med linjalrät flygsiluett. De dyker skickligt efter fisk och häckar i ihåliga träd eller i uppsatta holkar samt på marken. De uppträder dels i sötvatten och dels längs kusterna i bräck eller salt vatten.

Kopparänderna är små, kompakt byggda, korthalsade dykänder med i viss mån doppinglika vanor. De simmar ofta med den spetsiga och ganska långa stjärten gärdsmyglikt uppåtriktad. Könen är ofta olikfärgade. De är vanligen tysta utom under häckningstiden. De häckar i vass eller bland annan växtlighet vid små insjöar, men visar sig också i kustlaguner med bräckt vatten.